Dokumentärserien "Danne & Bleckan" handlar om två förortskillars liv som nu vuxit upp och tagit sig från ingenting till någonting. Vi för följa Danne och Bleckans liv som vuxit upp med mycket strul, problem och otrygghet. Men när de blev äldre och Bleckan skulle bli pappa bestämde de sig för att ändra sina liv. De startade därför tatueringsstudion Salong Betong utan att ha någon erfarenhet om hur man driver företag. Ingen av de hade någon idé av vad de behövde göra och hur det skulle gå till. Men efter ett tag löste det sig och de blev bättre på att ta ansvar. Bleckan tog hand om själva tatueringarna och konsten medan Danne tog hand om det administrativa. Deras studio växte och från att inte vetat något blev de framgångsrika egen företagare. Hur de tog sig från ingenting till någonting tror jag många kan finna hopp i. Det visar verkligen att man kan göra det man vill även om det verkar omöjligt, bara man kämpar. Under serien får vi även lära känna människorna runt deras liv och hur de är som ensamstående pappor.
Av att ha sett serien hänger jag bättre med på det Lisse berättade för oss. T.ex var inte skolan något för henne men konst var något hon var intresserad över. Det är likt hur det var för Bleckan när han började med tatueringar. Bleckan omvandlade sin hobby till sitt jobb. Han visste inte sen tidigare hur man gjorde tatueringar. Men konst var något han var bra på och med tiden lärde sig och gjorde det till sitt jobb. Jag tycker det verkligen visar att man ska satsa på att jobba med något man gillar. Ett av de värsta val man nog kan gör är att jobba resten av sitt liv med något man inte tycker om. Gillar man sitt jobb kommer man verkligen kämpa för det. Då blir man också bättre på sitt jobb och har större chans att bli framgångsrik inom det. Det gick t.ex mycket bra för Lisse som alltid tyckt om konst. Hon tjänar bra och har tatuerat flera kändisar. Danne och Bleckan tyckte också om deras jobb och därför lyckades rejält. Dörrar inom flera branscher öppnades också för de t.ex inom musiken och design.
Inlägg av Helin Ahmed
0 kommentar(er)
